Vann Silver, förlorade inte Guld!

Ta en titt på nedanstående höjdprofil:

Den visar höjdprofilen på ett varv av Linje-banan vid Nordiska Veteran-mästerskapen. Sex varv stod på schemat, totalt 126 km, och tankarna innan loppet var att det skulle bli tufft för mig bara att ens fullfölja tävlingen. Närmare ett par hundra höjdmeter per varv. Jag är för tung för sådana här banor!

Som många vet så har mina tempo-lopp sen i slutet av juni varit katastrofala med mina mått mätt. Framför allt om man jämför med i april-maj. Saknas 50 watt och det ger resultat därefter. Vet inte riktigt hur jag ska få tillbaka dom.
Vad som däremot varit positivt under samma period är att jag varit fortsatt stark på linje-lopp och, med SM undantaget, ofta lyckats gå med i en vinnande utbrytning. Utbrytningar som jag ofta själv varit delaktig i att skapa och framför allt bidragit starkt till att dom lyckats.

På lördagens, återigen, katastrofala tempolopp gav jag upp efter ungefär halva sträckan, för att försöka spara åtminstone lite krafter till söndagens linje-lopp. Trampade halvhjärtat in i mål och med facit i hand så gjorde jag nog rätt i det.

Det var med blandade känslor och tveksamt självförtroende jag stod i svensk landslags-dress på start-linjen. Fem stycken var vi i laget och taktiken var som vanligt ganska "enkel". Gå med vid alla försök till utbrytning. Skapa om möjligt en själv!

Efter starten var det bara några hundra meter fram till vi skulle in i backen första gången. Kom iväg bra och låg långt fram i klungan. Vi startade redan kl 08.05 och det verkade som om dom flesta ville känna lite på backen första varvet. Tror alla hade stor respekt för backen och förmodligen även lite för lite uppvärmning i kroppen innan loppet. Gick "lätt" med över första gången vilket kändes bra.

Låg och drog i spets ett tag efter att vi kört ner för den större backen och när jag valde att falla tillbaka ganska långt bak i klungan kom en norrman bakifrån och skulle uppenbarligen försöka ngt redan efter drygt 8 km.
Kände att jag var den som låg bäst för att ta stöten och hängde på. Ytterligare en person från svenska landslaget hängde på men han tvingades släppa efter bara några kilometer (!!).
Framför oss hade vi nu 11,5 MIL(!) kvar i partempo på den tuffa banan. Vi bestämde oss för att göra ett allvarligt försök att hålla undan och tack vare ledar-motorcykeln så kunde vi få kontinuerliga tidrapporter.
Efter ett varv hade vi utökat ledningen till 2 min 10 sek och med undantag för ett tillfälle så var varje tidrapport i positiv favör för oss.

Ut på näst sista varvet började jag känna mig rejält sliten och norrmannen fick hålla igen lite uppför backen. Han hade fortfarande nytta av mig på platten och nerför där jag är stark...
I slutet på näst sista varvet tror jag vi hade 5 min 50 sek ner till en grupp om fem(?) cyklister som som sedan hade ytterligare lite marginal till resterande cyklister.

Sista gången uppför backen var jag rätt säker på att norrmannen inte skulle hålla igen och jag kunde inget göra när han undan för undan gled iväg meter för meter. Dom brantare partierna fick jag ta det väldigt lugnt och kämpade på i mitt eget tempo. Krampattackerna avlöste varandra. På toppen var han säkert 400 meter före mig...

Det kändes som om det var oändligt långt kvar till mål. Efter att jag kört ner för backen igen kom den långa vägen tillbaka och motvinden var hårdare än något varv tidigare.
Försökte hålla mig fokuserad men fick lätta panik-känslor när man tittade ner på cykeldatorn och såg hur långsamt det gick. Flera gånger såg jag framför mig hur dom andra skulle komma ifatt mig under den sista långa raksträckan in mot mål.
Tittade bakåt bara en gång och det var på krönet av den sista riktiga backen, ca 5 km från mål, och kunde då konstatera att det fanns hopp.
Mycket nerförsbacke i slutet av varvet och jag körde allt vad jag förmådde hela vägen fram till mållinjen. Sista kilometrarna var jag så trött och hade så ont att jag började grina.

Väl i mål var jag så jävla nöjd. Kände verkligen att jag vunnit ett silver, inte förlorat ett guld!!

Efter målgång när jag stannat och stod gränsle över cykeln kunde jag knappt ta mig av.
Benen krampade hela vägen. Fick hjälp att hålla cykeln och blev ledd bort till ett ledigt gräsparti där jag kunde lägga mig ner och återhämta mig och bearbeta mina ben.

För mig var det nästan orealistiskt att jag skulle vara på pallen på ett så här tufft linjelopp med tufft motstånd både från norrmän och andra svenskar. Danskar och finnar var det tyvärr ont om i våran klass.
Dessutom är det ju i Tempo som jag förväntar mig ha dom största framgångarna.

Blev norskt även på 3-platsen efter att en tempo-stark norrman lyckats köra ifrån klungan. Efter en onödigt lång väntan kom prisutdelningen och jag fick lyssna på norska national-sången.
Var trots det nöjd ändå och min överman och jag tackade varandra för gott samarbete.
Han erkände att han inte vågade låta mig hänga på hans hjul uppför backen sista gången och sedan riskera att bli ifrånkörd på platten eller i spurten.
Jag erkände att jag nog inte varit ngt hot även om jag lyckats följa med över eftersom jag var totalt slut.

Min snittpuls säger nästan mest om hur tufft jag hade haft det under utbrytningen. Den låg på 160 bpm, min maxpuls är ca 181 bpm. På ett tempolopp, som givetvis är betydligt kortare, brukar jag ligga på 168-170 bpm.
Har aldrig varit så trött av ett cykel-lopp! Någonsin!

Efter prisutdelningen bar det av till huset som jag delade med Håkan, Per och Kajsa från Cykelcity.
Är dom stort tack skyldig för att jag fick dela boendet och sällskap med dom. Mkt trevligt!!

Lämnade Järvsö kl 13.35 och 76 mil senare, kl 21.15 rullade jag upp för garage-uppfarten hemma i Växjö.
Fick vid flera tillfällen massera mina ben under bilfärden efter att kramp återkommit.

Väldigt  skönt att vara hemma igen och dessutom med en mästerskapsmedalj i bagaget.
Känslan var givetvis mycket bättre än efter SM-helgen i Härnösand för en månad sedan där man kom hem med en trasig linje-cykel och ett riktigt dåligt genomfört tempolopp.

EDIT: Glömde tacka för alla gratulationer jag redan fått IRL, på FB och andra ställen! TACK!!


Here we go:

“Opportunity is missed by most people because it is dressed in overalls and looks like work” 
- Thomas Edison, Inventor