Kom på plats i Åseda lite väl sent för min smak men eftersom loppet startade i lugnt tempo fick man uppvärmningen då. Efter ngn mil gjorde jag några hårdare förningar för att testa kroppen lite och det kändes ärligt talat inget vidare. Så i flera mil lunkade jag med i tempot som dom flesta verkade vilja hålla. Enstaka mindre utbrytningar kom och gick men vi lät dom aldrig få några större avstånd.
Väldigt många Lammhultcyklister på plats. Tyvärr är det många jag inte känner eftersom jag i stort sett aldrig har möjlighet att närvara på dom gemensamma träningarna och måndagsturen.
Det gick, som sagt, väldigt lugnt långa stunder och så även i dom flesta backarna. Var rätt uttråkad några gånger. Framför allt när vi så småningom trots allt var några stycken som ville hålla farten uppe och få till ett samarbete i klungan men det funkade oftast inte. Folk fyllde inte på bakifrån när vi försökte gå runt lite.
Strax innan Lenhovda, ca 3,5(?) mil från mål, kom det ngn backe som forcerades lite hårdare och nu sprack klungan till slut upp och vi blev ca 15 pers i en förstaklunga. När vi kom ut på den större Vetlandavägen, efter Lenhovda, så hade vi ett par hundra meter ner till andra-klungan och jag började då styra upp körningen i förstaklungan, Vi fick stundtals till ett skapligt samarbete och jag bidrog också till att öka avståndet ner till andra-klungan genom att ta några riktigt hårda förningar..
När vi så till slut hade ett säkert avstånd ner till dom jagande så började det gå lite långsammare igen och dom flesta verkade spara sig till spurt eller var helt enkelt nöjda med att vara där dom var.
Ett par kilometer från mål gick bl.a klubb-kompisen Stefan C upp och höjde tempot lite och när dom slog åt sidan så var det ingen som ville fortsätta hålla tempot uppe och klungan saktade in igen. Själv hade jag lagt mig lite längre bak och i stället för att slå av så gjorde jag ett ordentligt ryck och kunde då "enkelt" få en skaplig lucka. Men verkligheten kom snabbt ikapp mig och gårdags-kvällen gjorde sig påmind efter några hundra meter.
Då mer eller mindre bestämde jag mig för att vänta in klungan igen medan jag fortfarande skulle ha chansen att återhämta mig hyffsat innan slutspurten. Men när jag tittat bakåt ett par gånger märkte jag att jag mitt avstånd till förföljarna knappt minskade och efter att jag fått återhämta mig ett par hundra meter så fick jag tillbaka lite krafter och jag ökade då återigen tempot och kunde köra hela upploppet i ganska behagligt tempo.
Väl i mål så fick jag en lika fin krans som förra året och många trevliga ord från åskådare och medtävlare. =)
Träffade också min farmor som bor precis vid målområdet.
Eftermiddagen innebar firande av min son som fyller 3 år på tisdag. Återhämtnings-mat i form av smörgåstårta, vanlig tårta och kakor innebär att jag knappast gick ner något i vikt idag heller.
Vilo-dag i morgon igen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar